Tid och ork

Både tid och ork har varit en bristvara på sistone. Eller ja, kanske inte på sistone utan under en ganska lång tid. Jobbet tar tid. Tyvärr. Men jag behöver jobba för att tjäna pengar. Sedan tar det också i dagsläget energi. Något som jag inte alls gillar. Funderar på ett byte, men vet inte om jag just nu har kraft till att ta tag i det hela.

Lilla Fin har börjat på förskolan! Jajamen, stora tjejen nu! Under inskolningen lyckades vi med konststycket att få magsjuka alla tre. Det var sådär. Men nu är vi friska. Lilla Fin verkar trivas bra och jag måste säga att jag är full av beundran för förskolepersonalen. De känns kunniga, empatiska och trevliga! Och de tog bra hand om Lilla Fins mamma i samband med inskolningen…

Blessed

Jag jobbar 80 % nu. A är helt föräldraledig. Vi klarar oss ganska bra ändå. Förutom helgen har vi nu en vardag att umgås på hela familjen. Det hela känns väldigt lyxigt.

Idag var vi iväg och satte på vinterdäck på lilla bilen. Sedan var det avslutning på Lilla Fins rytmik. Under hela hösten har hon gått på rytmik tillsammans med andra barn i samma ålder. Eftersom jag har jobbat heltid innan har jag inte kunnat vara med mer än en gång då jag fortfarande hade semester.

När vi kom dit satte sig barnen och föräldrarna i en ring. Eller ja, barnen gjorde lite som de ville såklart. Sedan skulle vi börja med att sjunga en sång som hette ungefär ”vad vore livet utan..”. Man skulle sätta in barnens namn under det att vi sjöng sången. Så det blev något i stil med ”vad vore livet utan Lilla Fin”.

När vi sjunger så kryper tårarna fram i min ögon och jag ser på min lilla rödhåriga dotter som med hela sin kropp uttrycker sin glädje över musiken. Och jag känner så starkt att jag är tacksam. Tacksam för att jag har fått möjligheten att bli mamma. Många var åren när jag tvivlade.

Syskonstress eller nåt sånt

Har en hel del i min bekantskapskrets som fick/får kämpa för att bli gravida. Det är självklart tufft både psykiskt och fysiskt.

Själv var jag nog inställd på att det vi också skulle behöva försöka länge. Tanken snuddade även vid att det inte skulle gå alls. Även om jag inte har några ”kända fel” så på grund av min höga ålder. Jag var ju ”hela” 40 år när jag blev gravid.

Jag kan inte säga att det gick väldigt lätt. Men ganska lätt. Ägglossningar som jag hade koll på med hjälp av stickor. Bisolvon och Rosenrot som extra hjälp. Inget mer och jag blev gravid. Det är jag oerhört tacksam för.

Sedan tillstötte ju en del komplikationer under själva graviditeten; kraftig blödning, hotande missfall bland annat. Men jag mådde i stort sätt bra efter att det kraftiga illamåendet lade sig. Huh! För det var faktiskt vidrigt. Jag mådde illa dygnet runt och kunde knappt äta något annat än småtomater och isglass.

Nu sitter jag här; vår underbara dotter är 13 månader och jag är nyss fyllda 42 år. Och jag vet inte. Vet inte om jag har ork och kraft att försöka bli gravid igen. Men samtidigt skäms jag lite, vilket jäkla lyxproblem när somliga trots många försök inte är gravida.

Ä de?

”Ä de” säger lilla Fin mest hela tiden nu. Och så pekar hon uppfordrande med sitt lilla pekfinger. Jag tror att hon vill att man skall säga vad det är för något som hon pekar på.

Om jag sedan frågar tillbaka ”var är tavlan?” eller var i lampan” pekar hon på dessa ting. Sedan klappar hon händerna. Det är roligt att bli förstådd och att förstå.

Idag för ett år sedan…

… föddes vår underbara dotter.

Det senaste året har varit ett magiskt år. Ett år av lycka, glädje och outsäglig kärlek.

Nu sover födelsedagsbarnet i sin säng. Det röda håret, som det ännu inte finns så mycket av, är fuktigt i nacken. I munnen guppar nappen  av och till. Täcket ligger på henne halvt om halvt. Fötterna sticker ut. Ibland hörs ett mumlande ljud från den lilla munnen. Det låter som hon har det bra.

I sängen sover hon. Vår dotter. Mitt barn.  Idag fyller hon ett år.

Fredag igen!

Dagarna rusar förbi på jobbet, vilket känns bra såklart! För då får jag åka hem till mina kära. Men tyvärr är kvällarna med Lilla Fin ganska korta. Jag är hemma vid 17 och hon somnar ofta runt klockan 19.  Emellanåt saknar jag min lilla unge så att jag får ont i magen när jag är borta från henne.

Men idag är det fredag och lilla familjen får några heldagar tillsammans. Lovely!

Han? Hon? Hen?

Idag har det varit en härlig dag! Jag jobbar bara 80 % så här i början och idag har jag ledig dag. Dagen spenderades såklart med Lilla Fin och A.

Vi hade en del ärenden som vi behövde uträtta på förmiddagen och styrde därför vår kosa till ett köpcentrum. Lilla Fin behöver nämligen skor. Inte för att hon går, men snart så…

Eftersom det var rätt blåsigt idag hade den lilla gullungen jacka på sig. Det är en lånad sak från goda vännen I. Jackan har hennes son H haft när han var liten.  I övrigt hade lilla Fin Jeans och en body.

Jag vet inte hur många människor som trodde att vårt barn var en liten pojke när vi var ute. Tjej i skoaffären förutsatte det. En dam som kom fram för att gulla med henne i samma affär trodde det. Och så fortsatte det. Jag är väl inte förvånad egentligen, jag har sett det förut. En blå jacka signalerar tydligt ”liten grabb”.

Och skorna? Det blev ett par fina bruna. Vi ratade både de mörkblåa och de rosa…

Not back in business

Så har jag då avverkat två dagar på jobbet. Kändes väldigt märkligt att åka till jobbet igår efter så här lång tid. Jag har ju varit där och hälsat på några gånger med Lilla Fin, men det här var ju helt annorlunda.

På plussidan; alla kramar och fina ord ”vi har saknat dig”, ”välkommen tillbaka” och ”du är efterlängtad”. På minussidan; en STOR saknad efter min lilla dotter och en stress som jag redan känner bygger upp sig i kroppen. Stressen kommer sig av alla de konflikter som öppet finns där eller som pyr under ytan. De är kanske inte i min alldeles omedelbara närhet, men tillräckligt nära för att jag skall känna mig berörd. Och nu behöver jag inte åka ditt på två dagar. Det är helg!

Jag har redan pratat med A och sagt att jag vill byta jobb.  Nu är han redan i processen att byta jobb. I onsdags var han på intervju. Men vi är ense om att även om det blir jobbigt så fixar vi att båda har nya jobb om det skulle vara så. Annars kanske en möjlighet är att gå ner i arbetstid framöver. Ja, ja, allt löser sig säkert på något sätt.

1 (en) dag kvar…

… av min föräldraledighet.

På torsdag är det dax att börja jobba igen. Mina känslor inför jobbstarten är fortfarande blandade. Det skall bli kul att träffa mina kollegor. Det skall också bli skönt att kunna gå på toaletten i lugn och ro och med dörren stängd. Sen kommer jag nog uppskatta att kunna sitta ner och dricka kaffe/äta lunch utan avbrott. Lite grann längtar jag också efter att komma bort från den här kvinnodominerade världen just nu. Det är så mycket tyckande om vad som är bra och inte bra att göra när det gäller våra barn.  Är van att jobba med män och jag tycker att det är lättare på något sätt. Mer raka rör kanske.

Men jag kommer sakna Lilla Fin massor. Mammas älskling.

Inget

Inser att jag inte har bloggat sedan slutet av juli. I mitt huvud pågår en massa, men orden vill inte ta sig ner till tangentbordet och bilda meningar.

Vi lever lite i en bubbla. En semesterbubbla. Det är skönt att ta dagarna lite som de kommer. Vi umgås. Är själva. Sover. Äter gott. Bara är. Men emellanåt tänker jag på det som hända skall. Jobbet börjar snart. Nu är det åtta dagar kvar. Åtta dagar. Alldeles för kort.