Har en hel del i min bekantskapskrets som fick/får kämpa för att bli gravida. Det är självklart tufft både psykiskt och fysiskt.
Själv var jag nog inställd på att det vi också skulle behöva försöka länge. Tanken snuddade även vid att det inte skulle gå alls. Även om jag inte har några ”kända fel” så på grund av min höga ålder. Jag var ju ”hela” 40 år när jag blev gravid.
Jag kan inte säga att det gick väldigt lätt. Men ganska lätt. Ägglossningar som jag hade koll på med hjälp av stickor. Bisolvon och Rosenrot som extra hjälp. Inget mer och jag blev gravid. Det är jag oerhört tacksam för.
Sedan tillstötte ju en del komplikationer under själva graviditeten; kraftig blödning, hotande missfall bland annat. Men jag mådde i stort sätt bra efter att det kraftiga illamåendet lade sig. Huh! För det var faktiskt vidrigt. Jag mådde illa dygnet runt och kunde knappt äta något annat än småtomater och isglass.
Nu sitter jag här; vår underbara dotter är 13 månader och jag är nyss fyllda 42 år. Och jag vet inte. Vet inte om jag har ork och kraft att försöka bli gravid igen. Men samtidigt skäms jag lite, vilket jäkla lyxproblem när somliga trots många försök inte är gravida.
Fixia 